Papperstallrikar och Lars

Lars och jag, vår historia går tillbaka en lång väg. Vi har gått igenom mycket och visst har vi fått kämpa oss igenom hinder för att behålla vår vänskap, men aldrig har det varit så illa som när Lars totalt gick bärsärkagång. I fokus var ett gäng papperstallrikar

Lars har något som jag skulle vilja säga är autistiskt belagt. Han har ett otroligt intensivt sätt att tänka och det behövs struktur. Möbler måste vara på rätt plats, hans grejer måste vara rätt ordnade, cykeln måste stå på ett precist sätt utanför hans lägenhet och folk måste nästan bete sig på ett sätt som han kan hantera. Omgivningen måste vara medgörlig, i brist på annat. Men så är ju världen inte som man kan förvänta sig, med dess kaos och ostrukturerade gång, och det hanterar inte alltid Lars. Det var därför det ballade ur ordentligt när vi för första gången gick på en kräftskiva som var i samband med ett studentfirande, och i fokus låg papperstallrikar.

Lars pallar inte papperstallrikar. Jag har aldrig lyckats deducera vad det är som gör att just papperstallrikar får Lars att gå i taket, men något är det. Han har nämnt nån gång att konsistensen på papperstallrikarna gör honom illa till mods, hur materialet oftast skrapar mot bordet och gör att maten smakar illa. “Det är som att kvalitén försämras på en papperstallrik”, är vad Lars brukar säga. Visst kan jag hålla med i viss mån. Papperstallrikar gör väl det mesta lite mindre exklusivt, och man har väl någon slags tankegång i bakhuvudet som gör att man börjar intala sig det på ett undermedvetet plan; men inte är det något att hänga upp sig på, eller hur? Det är ju bara en typ av tallrik!

“Porslin ska det va’. Alltid!” brukar Lars säga. Jag vet inte vad hans fixering vid porslin är, men han läste kinesisk historia när han var liten och fastnade lite i porslinstillverkningen och dess historia som började i Kina på något sätt. Under ett tag var det allt han kunde prata om.

Det var därför det blev kaosartat modell större när Lars blev inbjuden på kräftskivan och jag glömde av faktumet att det brukar vara kutym att äta kräfta på papperstallrikar. Kräftskivor är ju slafsiga – det är den enda gången som man egentligen får bete sig som en gris, även vid “officiella” sammanhang. Men det visste inte Lars, han är ju ordnad och så.

Lars ligger utslagen på min soffa efter att jag hade släpat iväg honom från kräftskivan med våld då Lars fläktade med armarna, grät och hyperventilerade så det formades en snorbubbla och kräftrester låg som små öar av fett och saft på hans festkläder. Han hade några bitar av papperstallrikar som smulade runt kragen och i hans ärmar och Lars var helt panikslagen. Till slut svimmade han. Långbordet som kräftskivorna hade serverats på hade sedan länge vält och folk hade utrymt lokalen. Lars hade varit hejvild. Han tuggade fradga och vansinnet lös i hans ögon. Jag hade gjort ett stort misstag.

Egentligen känns det inte bra att prata om det. Lars är ju trots allt lite autistisk, så han kan inte hjälpa det. Och han är en trevlig kille. Problemet är väl att han är lite svår att ta med när jag blir inbjuden på tillställningar. Jag har ingen annan heller då jag är mer eller mindre föräldralös sedan innan och tragiskt introvert.

Jag hoppas Lars kommer över sin skräck för papperstallrikar. Själv tycker jag att de är händiga. Lätta att plocka fram, enkla att använda och helt OK som underlag när mat är förestående. Man behöver inte tänka på att duka fram, man bara placerar papperstallrikarna och slänger dem sen, så slipper man diskandet också.

Men i vilket fall – hoppas Lars repar sig. Vi klarar nog detta tror jag. Jag ska få honom att uppskatta papperstallrikar, men innan dess blir det nog inga fler kräftskivor för oss.

Att ta jägarexamen

Efter många om och men så har jag äntligen kommit på vad jag kan komplettera min övriga träning med inför cykelsäsongen som drar igång i vår/sommar. Med mitt stora friluftsintresse som bakgrund har jag bestämt mig för att ta jägarexamen.
I led med den sportsliga satsning jag tänker göra för att hålla mig ung och levande med löpning och cykling, bland annat, så har jag funderat på vad jag kan göra för att pressa mig ytterligare. Friskvård är en av de viktigaste hörnstenarna i en människas liv och jag känner – spontant – att man aldrig kan få för lite av att röra på sig. Människan är kapabel till beundransvärda fysiska underverk om hon bara sätter manken till. Det är med det i åtanke som jag beslutade mig för att ta en jägarexamen.

Jag vill inte hymla om att det kom närmast som ett infall från min sida – jag har ett par arbetskolleger, vänner och bekanta som gillar att röra sig i det fria och själv har jag ett ohälsosamt intresse för mountainbikes och trialcykling i naturlig terräng.
Jag älskar också att äta kött (även om det inte är den huvudsakliga anledningen till varför jag vill jaga) och jag kan erkänna, rätt blygsamt, att jag fortfarande gillar gamla actionrullar och västernfilmer där det är mycket pangpang. Min typiska favoritfilm är när en man eller grupp jagar ett byte (tänk Predator/Rovdjuret med Arnold Schwarzenegger!), alternativt så kollar jag febrilt på djurprogram där det jagas på Animal Discovery eller liknande kanaler.

Den moraliska aspekten vill jag hålla mig utanför, men jag tycker ändå att det är värt att nämna att det är det naturligaste sättet att få kött på genom att jaga. Vill jag i framtiden ha kött själv så kan jag skippa jobbiga mellanhänder som jag inte vet något om, jag kan processera köttet själv, jag slipper konstiga tillägg och kemikalier, det är billigare och djuret jag bragt om livet får en naturlig och snabb död. I mitt fall får jag även röra på mig, då det inte är något enkelt slit att ta livet av ett djur. Om man ens lyckas med det. Nöjet i det stora hela med att jaga är att få smaka på det där ruset av att vara i kontroll och jaga något utan dennes vetskap, under tiden som man njuter av det fria.

I vilket fall som helst så har jag för närvarande tagit steget att certifiera mig som jägare, förhoppningsvis klarar jag det utan knussel och jag har än så länge gått på en introduktionskurs där jag fick handledning av en ytterst skön och respektabel jägarexpert som eldade på mitt intresse ytterligare.

Vill du som läser detta själv prova på att jaga och njuta av naturen samtidigt som du rör på dig och tar del av den naturliga näringskedjan så kan jag rekommendera att du hör av dig till Jaktia. De har oftast pejl på vilka kurser som finns tillgängliga runtomkring och har utöver det riktigt bra tips på vad man ska tänka på innan man sätter igång med att ta jägarexamen.

Vi ses i kikarsiktet!

Varför trehjulingar behövs

Jag har sedan barndomen alltid haft en fascination för cyklar. Jag har propagerat för att få fler att cykla, jag vill att cyklister ska få fler rättigheter i samhället och jag vill lyfta fram hur hälsosamt det är. Därför skänkte jag min rörelsehandikappade vän en trehjuling i present.

Cyklar har alltid engagerat mig. Det finns olika modeller och det finns alltid en cykel för alla. Att cykla är inkluderande, alla är välkomna att göra det och det kräver egentligen inga förkunskaper. Därför blev jag förvånad när jag av någon anledning hade glömt av en viktig sorts cykeltyp.

En trehjuling.

Att cykla på en trehjuling kan jag erkänna låter lite larvigt. Jag förknippar det väldigt mycket med min barndom, när mina lekkamrater flög runt på sina trehjulingar medan jag tutade på i min leksaksbil. Trehjulingar är något för barn, har jag ofta tänkt. På så vis har jag ofta avfärdat dem och inte riktigt haft trehjulingar i periferin, tills det att min käre vän Anders för ett tag sen blev handikappad efter en ganska hemsk bilolycka.

Det stod snart klart att Anders inte skulle få kontroll över större delen av sin underdel, även om han efter långtgående terapi och rehab kunde röra sig hyfsat. Han blev dock snabbt lat efter olyckan, förståeligt nog, och sjönk ner i en relativt tung depression eftersom han annars hade varit en ganska aktiv kille. Han fick skrota bilen och sin mountainbike, sa han, men han ville ändå ut och röra på sig. Promenader blev svåra, kollektivtrafik var tråkigt och opålitligt. Anders ville ta sig fram för egen maskin. Det skulle visa sig vara ett väldigt företag, även om Anders längtade så mycket efter att trampa på de gamla utnötta pedalerna på hans trogna cykel.

Det var då jag, i min sökan efter att blidka Anders och hans hemska begränsningar, ramlade över en kategorisida på en cykelsida som annonserade om trehjulingar. Vafalls! Trehjulingar för vuxna? Jag stirrade några sekunder på produktbeskrivningen i ren trots medan jag försökte komma över decennier av stereotyper och fördomar mot trehjulingar, tills det att jag kom tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att chansa lite.

En trehjuling till Anders, min handikappade vän. Varför inte?

När så dagen kom för cykelleveransen avslöjade jag till slut vad jag hade ruvat på för Anders. Hans initiala reaktion var den av en skepsis natur, och han tog sig an trehjulingen med väldigt lite entusiasm. Jag manade på honom och vi tog en öl tillsammans medan han hankade sig fram på sin splitternya trehjuling, och visst skrattade vi åt det lite grann. En trehjuling för min livslånga polare.

Denna skepsis och detta förlöjligande slutade emellertid väldigt snart – Anders kände att den nya trehjulingen passade hans kroppsform, sin restriktion och hans preferenser. Han kunde ge sig ut på cykelturer som förut, och när han inte orkade kunde han enkelt koppla in elen så att cykeln trampade åt honom. Han kunde bära med sig packning som han annars inte orkade och han kunde snabbt ta sig ur och på trehjulingen. Kort sagt så blev trehjulingen en succé, och Anders fick sitt liv åter.

Allt tack vare att jag trotsade mina fördomar och köpte Anders en trehjuling i present. Tack, alla trehjulingsmakare därute! Ni hjälpte mig att få min gode vän tillbaka!

Välkommen till Forever Young!

Detta  är en blogg som handlar om en man som närmar sig 40 år som vill hålla sig i bra fysisk form. Kanske t.o.m. nå sin livs form, trots att detta nog är i stort sett omöjligt. Målen är många och vägarna dit också många och i vissa fall långa. Det finns viktmål och det finns prestationsmål i form av t.ex. Göteborgsvarvet 2015 under 2 timmar. Mer om specifika mål och hur träningen skall utföras för att nå dessa får vi säkert anledning att återkomma till framöver. Let´s stay forever young!