Papperstallrikar och Lars

Lars och jag, vår historia går tillbaka en lång väg. Vi har gått igenom mycket och visst har vi fått kämpa oss igenom hinder för att behålla vår vänskap, men aldrig har det varit så illa som när Lars totalt gick bärsärkagång. I fokus var ett gäng papperstallrikar

Lars har något som jag skulle vilja säga är autistiskt belagt. Han har ett otroligt intensivt sätt att tänka och det behövs struktur. Möbler måste vara på rätt plats, hans grejer måste vara rätt ordnade, cykeln måste stå på ett precist sätt utanför hans lägenhet och folk måste nästan bete sig på ett sätt som han kan hantera. Omgivningen måste vara medgörlig, i brist på annat. Men så är ju världen inte som man kan förvänta sig, med dess kaos och ostrukturerade gång, och det hanterar inte alltid Lars. Det var därför det ballade ur ordentligt när vi för första gången gick på en kräftskiva som var i samband med ett studentfirande, och i fokus låg papperstallrikar.

Lars pallar inte papperstallrikar. Jag har aldrig lyckats deducera vad det är som gör att just papperstallrikar får Lars att gå i taket, men något är det. Han har nämnt nån gång att konsistensen på papperstallrikarna gör honom illa till mods, hur materialet oftast skrapar mot bordet och gör att maten smakar illa. “Det är som att kvalitén försämras på en papperstallrik”, är vad Lars brukar säga. Visst kan jag hålla med i viss mån. Papperstallrikar gör väl det mesta lite mindre exklusivt, och man har väl någon slags tankegång i bakhuvudet som gör att man börjar intala sig det på ett undermedvetet plan; men inte är det något att hänga upp sig på, eller hur? Det är ju bara en typ av tallrik!

“Porslin ska det va’. Alltid!” brukar Lars säga. Jag vet inte vad hans fixering vid porslin är, men han läste kinesisk historia när han var liten och fastnade lite i porslinstillverkningen och dess historia som började i Kina på något sätt. Under ett tag var det allt han kunde prata om.

Det var därför det blev kaosartat modell större när Lars blev inbjuden på kräftskivan och jag glömde av faktumet att det brukar vara kutym att äta kräfta på papperstallrikar. Kräftskivor är ju slafsiga – det är den enda gången som man egentligen får bete sig som en gris, även vid “officiella” sammanhang. Men det visste inte Lars, han är ju ordnad och så.

Lars ligger utslagen på min soffa efter att jag hade släpat iväg honom från kräftskivan med våld då Lars fläktade med armarna, grät och hyperventilerade så det formades en snorbubbla och kräftrester låg som små öar av fett och saft på hans festkläder. Han hade några bitar av papperstallrikar som smulade runt kragen och i hans ärmar och Lars var helt panikslagen. Till slut svimmade han. Långbordet som kräftskivorna hade serverats på hade sedan länge vält och folk hade utrymt lokalen. Lars hade varit hejvild. Han tuggade fradga och vansinnet lös i hans ögon. Jag hade gjort ett stort misstag.

Egentligen känns det inte bra att prata om det. Lars är ju trots allt lite autistisk, så han kan inte hjälpa det. Och han är en trevlig kille. Problemet är väl att han är lite svår att ta med när jag blir inbjuden på tillställningar. Jag har ingen annan heller då jag är mer eller mindre föräldralös sedan innan och tragiskt introvert.

Jag hoppas Lars kommer över sin skräck för papperstallrikar. Själv tycker jag att de är händiga. Lätta att plocka fram, enkla att använda och helt OK som underlag när mat är förestående. Man behöver inte tänka på att duka fram, man bara placerar papperstallrikarna och slänger dem sen, så slipper man diskandet också.

Men i vilket fall – hoppas Lars repar sig. Vi klarar nog detta tror jag. Jag ska få honom att uppskatta papperstallrikar, men innan dess blir det nog inga fler kräftskivor för oss.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>