Varför trehjulingar behövs

Jag har sedan barndomen alltid haft en fascination för cyklar. Jag har propagerat för att få fler att cykla, jag vill att cyklister ska få fler rättigheter i samhället och jag vill lyfta fram hur hälsosamt det är. Därför skänkte jag min rörelsehandikappade vän en trehjuling i present.

Cyklar har alltid engagerat mig. Det finns olika modeller och det finns alltid en cykel för alla. Att cykla är inkluderande, alla är välkomna att göra det och det kräver egentligen inga förkunskaper. Därför blev jag förvånad när jag av någon anledning hade glömt av en viktig sorts cykeltyp.

En trehjuling.

Att cykla på en trehjuling kan jag erkänna låter lite larvigt. Jag förknippar det väldigt mycket med min barndom, när mina lekkamrater flög runt på sina trehjulingar medan jag tutade på i min leksaksbil. Trehjulingar är något för barn, har jag ofta tänkt. På så vis har jag ofta avfärdat dem och inte riktigt haft trehjulingar i periferin, tills det att min käre vän Anders för ett tag sen blev handikappad efter en ganska hemsk bilolycka.

Det stod snart klart att Anders inte skulle få kontroll över större delen av sin underdel, även om han efter långtgående terapi och rehab kunde röra sig hyfsat. Han blev dock snabbt lat efter olyckan, förståeligt nog, och sjönk ner i en relativt tung depression eftersom han annars hade varit en ganska aktiv kille. Han fick skrota bilen och sin mountainbike, sa han, men han ville ändå ut och röra på sig. Promenader blev svåra, kollektivtrafik var tråkigt och opålitligt. Anders ville ta sig fram för egen maskin. Det skulle visa sig vara ett väldigt företag, även om Anders längtade så mycket efter att trampa på de gamla utnötta pedalerna på hans trogna cykel.

Det var då jag, i min sökan efter att blidka Anders och hans hemska begränsningar, ramlade över en kategorisida på en cykelsida som annonserade om trehjulingar. Vafalls! Trehjulingar för vuxna? Jag stirrade några sekunder på produktbeskrivningen i ren trots medan jag försökte komma över decennier av stereotyper och fördomar mot trehjulingar, tills det att jag kom tillbaka till verkligheten och bestämde mig för att chansa lite.

En trehjuling till Anders, min handikappade vän. Varför inte?

När så dagen kom för cykelleveransen avslöjade jag till slut vad jag hade ruvat på för Anders. Hans initiala reaktion var den av en skepsis natur, och han tog sig an trehjulingen med väldigt lite entusiasm. Jag manade på honom och vi tog en öl tillsammans medan han hankade sig fram på sin splitternya trehjuling, och visst skrattade vi åt det lite grann. En trehjuling för min livslånga polare.

Denna skepsis och detta förlöjligande slutade emellertid väldigt snart – Anders kände att den nya trehjulingen passade hans kroppsform, sin restriktion och hans preferenser. Han kunde ge sig ut på cykelturer som förut, och när han inte orkade kunde han enkelt koppla in elen så att cykeln trampade åt honom. Han kunde bära med sig packning som han annars inte orkade och han kunde snabbt ta sig ur och på trehjulingen. Kort sagt så blev trehjulingen en succé, och Anders fick sitt liv åter.

Allt tack vare att jag trotsade mina fördomar och köpte Anders en trehjuling i present. Tack, alla trehjulingsmakare därute! Ni hjälpte mig att få min gode vän tillbaka!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>